Ett Rioliv senare...
" Hur långt bort man än har rest, hur mycket man än har sett, från Taj Mahals tinnar till den sibiriska vildmarken, kommer man kanske till sist ändå fram till den olyckliga slutsatsen - oftast när man ligger i sängen och stirrar upp i halmtaket på något undermåligt logi i Indokina" skriver Swithin i sin sista bok, den postumt utgivna Vistelser 1917 (1918). "Det är omöjligt att befria sig från den obevekliga, kväljande feber som går under namnet Hemma. Efter sjuttiotre års lidande har jag dock funnit ett botemedel. Man är tvungen att bita ihop och resa hem igen och hur ansträngande det än är utan omskrivningar fastställa sina exakta hemmakoordinationer, sin longitud och latitud. Endast då kan man sluta se sig om och upptäcka den spektakulära vy man har mitt framför ögonen."
Jag åker hem imorgon.
Har inte hunnit folja din blogg nar jag varit har men ar sa glad att du haft det bra, saknar dig vi ses nar jag e hemma igen!
o ar glad att du inte satt pa planet som lamnade brasil for att flyga till frankrike, det ar sparlost forsvunnet...
PUSS
PUH! Vilken tung text. Men jag kan bara instämma med Swithin när det gäller denna mening: "Det är omöjligt att befria sig från den obevekliga, kväljande feber som går under namnet Hemma"
Välkommen hem!
Jens
