Ett Rioliv senare...
" Hur långt bort man än har rest, hur mycket man än har sett, från Taj Mahals tinnar till den sibiriska vildmarken, kommer man kanske till sist ändå fram till den olyckliga slutsatsen - oftast när man ligger i sängen och stirrar upp i halmtaket på något undermåligt logi i Indokina" skriver Swithin i sin sista bok, den postumt utgivna Vistelser 1917 (1918). "Det är omöjligt att befria sig från den obevekliga, kväljande feber som går under namnet Hemma. Efter sjuttiotre års lidande har jag dock funnit ett botemedel. Man är tvungen att bita ihop och resa hem igen och hur ansträngande det än är utan omskrivningar fastställa sina exakta hemmakoordinationer, sin longitud och latitud. Endast då kan man sluta se sig om och upptäcka den spektakulära vy man har mitt framför ögonen."
Jag åker hem imorgon.
Regndag (igen)
Det ska bli sorgligt att aka hem, lamna allt och alla. Samtidigt kan jag knappt barga mig. Hemma vantar min familj, mina vanner, proper vegetarisk mat, svensktalande manniskor och den dar tryggheten som jag bara kan kanna nar jag ar hemma.
Sen ar jag mycket val medveten om att jag kommer langta bort nagat helt enormt efter en vecka, men det ar da. Nu ar nu och nu langtar jag hem.
Idag ar det 19 grader och jag fryser. Jag svar att jag ser min branna liksom smuts rinna av min kropp nar jag duschar, sa nu har jag slutat duscha. Pa sin hojd tvattar jag handerna, men da utan tval.
Nu ska jag svara pa mail sen ska jag ga till Leblon. Tchau!
