Det ar ju kul nar det gar bra for andra, eller nagot...
Verkligheten kommer ikapp nar jag inser hur fort tiden har gatt och att denna resa lider mot sitt slut. Allt som jag lamnade kvar i Sverige, den dar tisdagen for fem veckor sedan, gor sig pamint.
Det ar laskigt hur mycket tiden spelar roll i vara liv. Hur jag och Axel har gatt runt i fem veckor och latsas som om tiden bara ar siffror trots att vi bada hela tiden har varit medvetna om att det bara ar ett visst antal dagar kvar tills vi ar tillbaka dar vi borjade.
I host flyttar jag, borjar en ny skola och forsoker mig pa ett annat liv. Innan dess ska saker ordnas, papper ska skrivas och gammalt ska goras om till nytt, men framforallt ska det mentala stallas om. Pa nagonting annat. Pa nagonting nytt.
Idag har vi legat pa stranden som vanligt och sen akte vi till kopcentrumet och bowlade. Tanken var att ga pa bio, men eftersom de inte visar en enda film har pa engelska sa sprack det. Igen.
Axel vann bowlingen, eller snarare; jag lat Axel vinna bowlingen eftersom jag i vanliga fall alltid vinner. Han vann med ett poang per runda. Nar vi gick darifran var jag arg och ville skrika fula ord, men hindrade mig sjalv i sista sekund. Pa banan bredvid oss spelade ett par som inte var sa duktiga, men det var inte det som fick mig att lagga marke till dem, det som forundrade mig var hur kvinnan blev glad varje gang mannen lyckades med nagonting bra. Hon appladerade och klappade honom pa rumpan, skrattade och var allmant uppmuntrande. Till och med nar han gick om henne poangmassigt! Varfor gladjs man at andras framgang nar man sjalv haller pa att forlora? Har hon inte ens ett litet spar av en tavlingsmanniska i sig?
Nu ska jag ga och vinna mot Axel pa kort.
Vinn. (Till och med mitt namn skriker vinn, om man byter ut L:et mot ett V alltsa).
Det ar laskigt hur mycket tiden spelar roll i vara liv. Hur jag och Axel har gatt runt i fem veckor och latsas som om tiden bara ar siffror trots att vi bada hela tiden har varit medvetna om att det bara ar ett visst antal dagar kvar tills vi ar tillbaka dar vi borjade.
I host flyttar jag, borjar en ny skola och forsoker mig pa ett annat liv. Innan dess ska saker ordnas, papper ska skrivas och gammalt ska goras om till nytt, men framforallt ska det mentala stallas om. Pa nagonting annat. Pa nagonting nytt.
Idag har vi legat pa stranden som vanligt och sen akte vi till kopcentrumet och bowlade. Tanken var att ga pa bio, men eftersom de inte visar en enda film har pa engelska sa sprack det. Igen.
Axel vann bowlingen, eller snarare; jag lat Axel vinna bowlingen eftersom jag i vanliga fall alltid vinner. Han vann med ett poang per runda. Nar vi gick darifran var jag arg och ville skrika fula ord, men hindrade mig sjalv i sista sekund. Pa banan bredvid oss spelade ett par som inte var sa duktiga, men det var inte det som fick mig att lagga marke till dem, det som forundrade mig var hur kvinnan blev glad varje gang mannen lyckades med nagonting bra. Hon appladerade och klappade honom pa rumpan, skrattade och var allmant uppmuntrande. Till och med nar han gick om henne poangmassigt! Varfor gladjs man at andras framgang nar man sjalv haller pa att forlora? Har hon inte ens ett litet spar av en tavlingsmanniska i sig?
Nu ska jag ga och vinna mot Axel pa kort.
Vinn. (Till och med mitt namn skriker vinn, om man byter ut L:et mot ett V alltsa).
Kommentarer
Trackback
