Linn - med världen för mina fötter

Jag har fatt for mig att mitt pigment fungerar ungefar som en film eller dylik, att det foljer den klassiska dramaturgiska modellen. Dvs att mitt pigment borjar med att ge utslag och visa att det faktiskt finns potential till en skon semesterbranna, sen trappas konflikten upp, mer hud visar resultat av solandet tills dess att jag nar klimax, dvs upptrappningens kulmen; den hogsta punkten i berattelsen likval som den hogsta punkten pa min skala med bruna nyanser. An sa lange ar allting gott. Det ar dock nar klimax borjar avta och avrundningen nar sitt slut som den mindre roliga biten i min berattelse paborjas; berattelsens premiss.

Jag nadde klimax nagon gang pa Koh Tao och befinner mig nu i berattelsens premiss. Detta betyder alltsa att hur mycket jag an solar nu sa blir jag inte brunare, tvartom. Ju mer jag solar desto mer avsondrar min kropp den bruna fargen jag samlat pa mig och gar tillbaka mot anslaget, visserligen i en ny tappning med mojligheter for nya utgangar infor nasta resa, men i alla fall. Det slutar alltid pa samma satt.

Tycker ni att jag svamlar? Det gor Axel ocksa. Han suckar allt mer hojljutt for varje gang jag namner min teori och fragar mig var logiken ligger i detta, men jag kan inte lata bli, hur ologiskt det an ma lata, sa maste det ligga en gnutta sanning i det jag sager.

Eller sa ar det bara jag som drabbas av hybris efter en viss tid i solen och vagrar noja mig med vad jag far... Men hur rolig skulle den berattelsen bli?

Fred ut!
Solkysst.